Mats Hansson
Myten om Narcissus - en språkopera
postromantisk prosapoesi à la Waste Land för 2000-talet
Smashwords Edition
Copyright 2012 Mats Hansson
*
Frontpage licensed under a Creative Commons Attribution 2.5 License
*
Och varje dag blir jag visare. Och lär mig vad jag törstar efter. Och inser allt klarare vilket te jag vill dricka. Och jag dricker. Och jag njuter. Och jag klagar mellan klunkarna på att livet saknar mening, för att roa mig, som att smaken inte var nog, som att hela mitt liv bara är att hälla i en mugg som redan är full. Och jag vägrar att inse att jag är den eviga frågan. Och världen – mitt svar.
***
Sista uppsättningen
eller
den narcissistiska feminismens död
eller
hur jag lärde mig att sluta älska min fru och drack upp min cappuccino
*
Det börjar som ett skämt, men det är ett yxhugg i själen. Galghumor. Efter tjugo års äktenskap har han hittat en yngre kvinna och hon en yngre man. De avslöjar det för varandra – samtidigt.
De vet inte om de ska skratta eller gråta och sitter liksom avklädda framför varandra, i en evighet. Utan ett ord. Båda två som denna enda formulering:
Jag har varit …
Jag har varit …
otrogen.
De säger det med varje rörelse. Hur han dricker sitt kaffe. Hur hon dricker sitt te.
Åt helvete med dig! viskar sufflören. Hur kunde du? Vem är du att vara otrogen? Jag vet allt – Allt! Varför anade jag inte det här? Förstod du inte att jag skulle bli besviken?
Han sitter på Gräddhyllan. Ett charmerande kafé. Krämfärgat. Enkelt. Åldersstiget. Framför honom: hans hustru. Cappuccinon är serverad och han förbereder saltet. Mannen erbjuder henne ett par saltkorn, men hon viftar bort dem. Första bommen. Han borde ha anat.
Hon viftar smulorna i famnen på honom.
Mannen sörplar. Cappuccinon smakar för en gångs skull inte bara urvattnad latte. Hustrun är dock tyst, vilket bådar illa. Kalla spindlar över ryggen. Bara hon inte exploderar. Snälla, snacksaliga du, försök att inte explodera!
Jag vet att du kommer explodera. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag vet vad som kommer hända, säger regissören.
Kvinnan är röd i ansiktet. Hennes ådra syns och hon vet det. Om jäveln försöker sig på en kommentar så hoppar hon på honom. Får hon tänka så?
Det känns som att de redan har bråkat i en timme, och de har inte ens börjat. Han gillar det inte alls. Men han känner till sanningen. De har suttit på Gräddhyllan i tjugo år och bråkat. Hiroshima har grott fast som ett Damoklessvärd över huvudet på dem. Eller ligger det mot halsen? Dramaturgiskt sett är deras bråkteater vidrig. Det finns ingen stegring. Bara ett enda långt klimax. Hela dramat igenom. Deras liv är värdelös teater. Det finns ingen dramatik i ett stagnerat förhållande.
Mannen är tyst.
Kvinnan skriker: Man häller inte salt i kaffet! Hon skriker så att det ekar i huvudskålen, men munnen ler. Falskt och länge, som den förväntas att göra. Sådana är spelreglerna.
Mannen ler tillbaka. Vad är det för fel på honom? frågar hon sig. Varför kan han inte förklara sig? Typiskt män! Han var otrogen för att känna sig stor. Han gjorde det för sig själv. Denna jävla narcissism! Precis som Systrarna förutsåg. Rätt igen! Åt helvete med honom och hans äckliga prostata. Åt helvete med alla män och deras infantila självkärlek! Mannen har tryckt sin fallos i ryggen på henne, för sista gången!
Du behöver inte säga det. Du har redan sagt det. Du har alltid sagt det. Ända sedan vi träffades har du piskat av mina öron med din dynga om hur andra män misshandlar dig, genom mig. Du är sjuk. Hör du? Ditt förtryck är bara en cancer i ditt huvud.
En pojke ser på kvinnan från andra sidan rummet. Han kan inte sluta stirra på henne. Hon har jätteröda kinder och verkar farlig. När kvinnan möter pojkens blick, springer han så snabbt att han snubblar över sina egna fötter för att gömma sig hos sin mamma.
Sockrade kinder och tefatsögon. Mannen kan inte sluta titta på parveln, som trycker in sitt lilla huvud så djupt mellan mammans bröst att mannen blir avundsjuk. Det är en sexig tjej. Nästan hotande sexig. Han ser tillbaka på kvinnan framför honom.
Dubbelt så gammal. Hälften så vacker.
När fick han ens se hennes bröst senast? Mannen får en stark impuls att fråga henne. Men det är dödläge, om han ska bryta tystnaden gäller det att inte börja på tunn is. Han ser att hon är upprörd. Bäst att säga något ytligt, om hon inte skall brista ut i en fontän av ilska. Hellre en liten förlust än ett förlorat krig.
Men det finns ingen utväg. Det går alltid utför.
Och fort som fan.
Det var oundvikligt, viskar sufflören, enligt regissören. Jag visste att vi skulle hamna i äktenskapets skyttegravskrig. Det puttrar alltid giftigt under ytan och det vill aldrig ta slut. Vi har läst på manuset till krigsföreställningen under varje bråk vi haft, så kör dina repliker! Om du tappar bort dig så hör jag ändå vad du säger.
*
… att med små droppar tjafs bryta ner varandra. Droppe för droppe. Jag repeterar: jag tjafsar. Jag tjafsar om att jag repeterar. Droppe för droppe. Det är rena tortyren! Om man häller droppar i pannan, hur musifantastiskt än droppandet låter, så blir man efter hand galen. Har jag sagt det förut? Jag tjafsar. Jag repeterar. Jag glömmer vad jag har sagt. Jag repeterar: jag glömmer. Droppe för snöflinga för snöflinga. Till slut kommer jag att bli galen. Det är så jag bryter ner oss, med tjafs om ingenting. Jag bryter ner dig med tjat om oväsentligheter och ord om ingenting för att göra dig till mig, som du gör mig till dig. Vi tjatar båda två. Båda två. Vi tjafsar och droppar och torteeeraAAr varrrrrandra gAAAAAaaaaaaaaahhhhlna! Det finns musik i galenskapen. Men jag glömmer vad den handlar om. Jag drunknar i musiken. Droppe för droppe för ord för ord. Varför bryter vi ner varandra? För att bygga upp varandra? Vi äter och drunknar i giftermålets gröna mål av gift. Det är rena tortyren …
*
Kvinnan är kränkt. Varenda kvinna är kränkt. Hon talar, för halva mänskligheten. Mannen drar en suck för sig själv. Han har hört det förut. Efter tjugo år av äktenskap är det inget som överraskar.
Han vet inte varför han gjorde det. Han behövde något nytt. Han planerade inte att vara otrogen. Det hände. Och nu när det har hänt är han ärligt talat nöjd med det. Han trodde att samvetskvalen skulle slå en knut om inälvorna på honom, men inte alls. Sanningen är att en sten har fallit. Det enda som tynger honom är tanken att hans fru ska slå ihjäl honom. Framåt natten: Somna. Somna. Jag ska inte göra dig illa … Chopp!
Älskling, säger han, trots att hon inte lyssnar, trots att hon skrålar så högt att hon med all säkerhet inte ens hör vad hon själv säger. Älskling, du tror att du pratar för alla kvinnor, men det gör du inte. Jag tror inte lika högt om mig själv. Jag pratar för mig. Jag vet inte vad andra tycker och tänker om saken, och ärligt talat bryr jag mig inte. För honom är det på riktigt. För henne är det på låtsas. En ursäkt till att få hälla ur sig partiprogrammet och visa sig duktig. Det är omöjligt att nå henne.
Först kommer du nämna att kvinnor har varit förtryckta sedan stenåldern, viskar sufflören.
Hon vägrar att förlora. Det enda som kan avbryta henne när hon avlossar sin begreppsapparat i ansiktet på det uppblåsta egot framför henne är pojken, samt en flicka som nu står bredvid. Barnen är bittersöta. Pojken är en söt liten hundvalp som inte förstår bättre, som mannen. Kvinnan har lärt sig att uppskatta det, för en del av henne tycker om att få skälla. Och hur skulle han kunna veta hur det är att vara kvinna om hon aldrig läxade upp honom? Ingen man vet hur det känns att ha varit förtryckt sedan stenåldern.
Så berätta då! utmanade han henne. På samma plats. Vid samma bord. För tjugo år sedan. Trots att hennes ord hade stänkt som citronsaft i ögonen hade han utmanat henne. Han tyckte om när hon brann. Han ville höra henne. Berätta! sa han. Hur det är att vara kvinna. Jag lyssnar!
Och herre Guds skapare vad hon hade berättat och vad han skulle ångra sig! I tjugo år hade hon berättat varenda liten, löjlig tanke hon haft i sitt lilla, löjliga huvud. Vartenda ord som ploppat upp hällde hon ur sig. Utan filter. Utan känsla för vad han eller omvärlden ville höra. Och först lyssnade han på henne. Visst, han hade replikerat. Och han tyckte att det fanns något i hennes ord. Men så började tjatet. Och jävlar vad hon hade tjatat! Hon tjatade så mycket att han var tvungen att stänga öronen av ren självbevarelsedrift. Tragglet var outhärdligt de första fem åren. De följande femton var han inte där.
Och ändå visste han allt. Kvinnan framför honom var fullständigt transparent. Han kände henne till sin stora sorg bättre än han kände sig själv. Han visste vad hon tänkte innan hon sa något. Han hade försökt att inte lyssna på henne. Han hade försökt att låta henne utvecklas utan att styra, men hon pådyvlade honom trådarna. Nu fick det vara slut. Tjugo år till av hennes tjat och han skulle hamna på gökboet.
Jag är trött på att vara den oskrivna meningen du satte i parantes. Trött på att berätta vår historia, som att den var den enda som fanns, och aldrig min egen. Varför blev du galen så fort du inte förstod? Varför lyssnade du inte istället för att be mig vara tyst? Varför förstod du inte att det fanns en annan värld än din egen?
Pojken vill inte leka med flickan längre. Nej, säger han med spjärnande armar. Hon sticks! Och hon träffade honom. Hon kastade grapefrukt på honom, vilket gjorde jätteont. Han tänker säga till mamma. Och han tänker säga att hon bet honom.
Flickan blir vansinnig. Om hon säger att pojken ska leka med henne så ska han leka med henne! Mamma har sagt att hon inte ska låta pojkar ”styra och ställa” över henne. De ska inte tro att de är något, säger mamma. Tro inte att du är något! säger flickan. Men pojken hör inte. Han bara bölar och bölar och verkar aldrig kunna sluta.
Mannen kan inte slita blicken från pojken. Han känner igen sig. Han har bara lärt sig att ducka. Argbiggan slungar grapefrukter med tungan, medan han parerar, men han var tvungen att hävda sig. Lämna inget åt tystnaden! Kritisera! Ifrågasätt allt som vill sätta dig i bojor! Det rastlösa sinnet är den gode arbetaren! Det är vad en livstid av tänkande har lärt honom. Det är klart att han ska försvara sig! Vad vrålar hon för? Att även hennes make har en mening? Åt helvete med henne! Det är slut på att bara sitta tyst och svälja hennes skitsnack!
I femtioelfte scenen, säger regissören, kommer du slå ner mig i marken och skrika att jag skall ta dig på allvar.
Kvinnan vrålar att det var då själva fan och ta mig på allvar och varför blir det så här? Varför lär han sig inte? Han tror han är en god lyssnare, men han har ju inte hört ett ord av vad hon säger! Måste han hälla salt i hennes sår?
Vilket gör att jag i nästa scen helt enkelt ger upp.
För det är inte lönt längre. Samtalen landar ändå bara i saker som inte kan redas ut, äktenskapets ”koan”. Det är vad en zenbuddhist hade kallat dem. ”Koan”: olösligheter. Det är därför mannen dricker vidare sitt kaffe istället, och njuter av espressodoften.
Det är märkligt hur gott cappuccinon smakar. Det är som att han har glömt smaken och känner den för första gången. Hur många gånger har han inte druckit kaffe utan en tanke på att det faktiskt smakar något? När har han någonsin verkligen känt smaken? Efter en stund är det inte kaffet han sörplar på utan upplevelsen.
Men sedan: klichéerna.
Kvinnan spottar ner honom med en marscherande klichéarmé. Mannens fallos har slagit itu varje försök för kvinnan att skaffa sig ett språk. Och det är typiskt att han inte tar henne på allvar. Orden når emellertid inte fram. Lögnerna har ingen bärkraft längre. Det finns inget skyskrapande svärd, vars enda uppgift är att slå ner alla ord som inte är manliga. Teorin är löjlig. Hon är löjlig. Teorin ekar lika tomt som allt annat hon pepprar honom med som ovälkomna massmejl. Tungan slungar vidare, men ingen grapefrukt träffar längre, för varför skall han lyssna? Om nu kvinnan inte har ett språk, som hon säger, varför pratar hon? Hur kan hon överhuvudtaget säga att hon inte har ett språk? Ser hon inte hur löjlig hon är? Har hon ännu inte sett att lögnen inte blir mer sann bara för att man tjatar itu den?
Mannen tar en slurk kaffe och tittar vidare på barnen. Det är skönast så. Det trycker in mute-knappen på kvinnan.
*
... ensamhetens år …
Ensamheten gråter. Det är vår utanför. Men inte för henne. Ingen hör henne. Ingen knackar på. Ingen säger ett ord. Inte ens hennes egen röst hörs, förstulen, tröstlös inför det som aldrig sades. Hon är en hemlighet. Hennes längtan – ett mysterium, men den är det enda hon känner. Hon anade en gång en hand mot sin arm, men hon minns den inte längre. Hon anade en doft, men även doften försvann. Tomheten tog över, hennes eviga följeslagare. Nej, inte ens han. Inte ens tomheten stirrar på ensamheten längre, liksom tyst och frånvarande. Även tomheten övergav henne. Var tog alla vägen? Varför gick de iväg? Hjälp mig, säger hon. Varje andetag hon tar. Hjälp mig. Jag behöver dig. Men även du har gått din väg.
*
Han har blivit ett spöke, där för att plåga henne, ständigt utom räckhåll, onåbar, frånvarande som sommaren hon aldrig såg. Han visar hennes avgrund. Framhäver den så den svider. Gör henne besatt. Varför plågar du mig? säger hon. Vad vill du mig? Hon får aldrig ett svar. Hjälp mig, säger hon. Varje andetag hon tar. Hjälp mig. Jag behöver dig. Men du har blivit en främling.
*
Ibland är det som han inte ens fanns. Bara smärtan han lämnade efter sig, som brinner i hennes bröst och ekar och faller. Det är höst och smärtan är numera det enda hon hör. Till och med hennes eget hjärta är tyst. Det har inget längre att slå för. Hjälp mig, sa hon. Varje andetag hon tog. Hjälp mig. Jag behöver dig. Men du kom aldrig tillbaka.
*
Meningen du aldrig sa, satte punkt för mitt liv.
*
Flickan roar sig med att göra fula grimaser åt pojken. Hon vill inte leka med honom längre. Hon vill leka själv, och pojken är bara dum som är svartsjuk istället för att lyssna på vad mamma säger. Flickan räcker tunga åt pojken, och biter nära på av den, när hon plötsligt hoppar till så uppskrämt att hon slår skallen i taket. Den högljudda kvinnan skrämmer henne. Kvinnan är så ilsken att hon slänger saltkaret i väggen. Mannen reagerar inte.
Kvinnan vet inte längre vad hon ska ta sig till. Vad ska hon göra för att han ska lyssna? Varför är inte Systrarna här? Ska hon ringa hit dem, så de kan se hur han beter sig? Så de kan hjälpa henne? Så åtminstone någon lyssnar?
Mannen ställer ner sin cappuccino, och andas – långsamt. Han vill vara fokuserad. Han vill håva in varenda grapefrukt hon avlossat och slänga dem i papperskorgen i ett svep. Han drar fram sin värja och kör ner den i kvinnans servett.
Du är inte förtryckt, skriver han. Du är inget mer än den mest uttjatade klichén som finns i vår tid. Det finns inga män i cylinderhattar och älgjaktskläder som gömmer sig i Lomma och läser porrtidningar medan de planerar utformningen av nästa års kvinnoförtryck. Vi lever inte kvar på 1800-talet.
Det är du som våldtar, viskar sufflören. Det är du som misshandlar, säger regissören. Det är du som vanställer allt du kunde bli. Du, du och du. Sluta tjata om att jag har misshandlat dig. Sluta tjata om att alla män i världen misshandlar dig. Du har glömt att du är min kvinna och att jag är din man. Du glömde oss mellan dina tusen utsvävningar, och ditt skitsnack om systerskap och din uttjatade kvinnokramp. Åt helvete med den och åt helvete med dig!
Han har lärt sig att skriva när ilskan kommer. Att kontrollera sin vrede. Att vara – kultiverad. Det ger inget längre att bara gapa ut sina känslor. Han är ingen vilde längre. Andra människor är djur. Inte han. Det är bättre att formulera orden så att de betyder något. Apor vrålar. Inte han. Det var längesedan han skrek när han inte kunde kontrollera sina känslor.
Kvinnan drar servetten ur handen på honom innan han har skrivit klart, och river den i snöflingor inte större än saltkorn. Hon vägrar vara ett objekt. Hon vägrar spela hans spel.
Men är det inte han som måste lyda hennes minsta vink, som om hon var hans dirigent? Om så det gäller hur han ska vara bland människor, hur han ska le, och ännu mer hur han inte ska le, hur han inte ska göra någonting om han inte först har fått hennes lov? Hur har hon bara mage att påstå att det är han som förtrycker henne? Hennes grapefrukter är stenar. Hon ser det inte. Hon slungar dem så vilt i sitt glashus att skärvorna som river måste komma från mannen. Hon skränar och hon kastar. Hur kunde hon bli så förljugen?
Paret: explosion på Gräddhyllan.
För kvinnan vägrar tänka rationellt. Hon vägrar bli mannens spegelbild för Narcissus skönhet. Vägrar läsa hans infantila ord. Vägrar insemineras av hans självkära bläck. Och nåde honom om han börjar skratta! Om han saltar hennes ord med sitt förbannade skratt, så kommer det vara hans sista. Det kliar i handen. Kommer han aldrig att lära sig? Kommer de sitta på Gräddhyllan och bråka hela livet? Om mannen inte täpper igen snart slår hon tänderna ur honom. Fan heller att hon ska lugna sig! Hon vägrar ge efter! Intelligens är en manlig konstruktion. Det var det första hon lärde sig. Det sitter i skelettet. Det viktiga är att tro, inte tvivla. Åt helvete med hans tvivel! Han ska inte få styra och ställa längre. Hon vet vem hon är nu och Systrarna står bakom henne.
Mannen skrattar. Det är hans sätt att försvara sig i en obegriplig värld. Han har gjort det sedan han var liten. Måste tygla leendet. Han vet det. Men han tror inte på det. Han tror inte på ett ord hon säger längre. Hon pratar med sig själv. Det är omöjligt att inte skratta, för hur ska han kunna ta henne på allvar? Hon är en iscensatt kliché. Hon tror att kvinnokampen är något nytt, en ”ungdomens kamp”, trots att sanningen snarare är att kvinnokampen är en tvåhundra år gammal hagga, som är ful, fördärvad och trist. Kvinnans nyfunna hobby har gjort henne förryckt. Hon pratar om sitt ”Systerskap” som att det vore en sekt, och hon inbillar sig, ärligt talat, hon inbillar sig att hon är alla kvinnors ledare som pratar med alla mäns representant. Mannen kan inte längre hålla sig. Han skrattar kvinnan rakt i hennes fåfänga lilla, löjliga ansikte. Skrattet är hans sätt att gråta.
Du har fyllt mig med så mycket skitsnack att jag bara vill spy, säger regissören. Du såg mina brister och all skit du lärde mig kånka runt på. Men du såg aldrig mig. Jag tänker inte berätta den här historien mer. Det är samma vrede jag skriver, samma vrede jag skriver, som jag alltid skriver. Det är samma, samma, samma vrede som du kommer att fortsätta fylla mig med varje gång vi är tillsammans. Jag är trött på att regissera. Jag vill inte sköta ditt tänkande längre. Jag vill inte höra dina tankar. Jag vill inte höra att du hatar mig och alla män i världen och deras förtryck. Jag vill inte fortsätta bli dömd för något jag aldrig gjorde.
*
… to realize that the good-game is their most effective method of keeping their fucking system going. When I did, it made me rage against the way I’d been fooled. All my kindness and forgiveness and meekness just let the system step on everybody all the more comfortably. [- - -] It’s all the same. It’s a system you see. A machine. You work hard to keep the machine going, you’re a good guy; you goof off or try to stop the machine and you’re a Commie or a loony. The machine may be blowing blacks under like weeds, or scattering ten-ton bombs over Vietnam like firecrackers or overthrowing reform governments in Latin America every other month, but the old machine must be kept working.
Luke Rhinehart The Dice Man
*
Skratten tar slut när mannen inser att han är livrädd. För henne. För vildkatten han hällt vatten på. För att hon än en gång ska göra honom till åtlöje. Han är livrädd för att hon ska tjuta: Du äger inte mig! Släpp mig! Du misshandlade mig! För det spelar ingen roll vad man säger efter att en kvinna har påstått att man har misshandlat henne. Ingen tror på en misshandlare.
Ändå njuter han, för kriget gör honom stark. Mannen har just den kontroll som kvinnan saknar. Andas ut. Du är inte rädd. Du är en varg! Låt inte Ikaros falla för att han är rädd för att flyga! Det var du som skrev det. Har du glömt dina ord? Var inte rädd för din styrka! Om hon säger att dina ord inte betyder något, så stå på dig! Du vet att ditt äktenskap är en lögn. Le på varje foto, säger hon, och visa era vänner, så de ser att ni är lyckliga.
Men varför?! Är du inte trött på att vara inställsam? Är du inte trött på att leva efter regler du aldrig skrev under på? Uttryck dig! Du blev inte en författare för att gömma dig bakom dina böcker. Visa vem du är för helvete! Du blev en författare för att formulera dig! Varför lät du henne stoppa dig? Varför föll du? Hon säger att du måste sluta skriva över henne, men skall hon få skriva över dig? Det finns ingen logik i hennes värld. Har jag inte sagt åt dig att sluta lyssna? Stick hål på hennes jävla drömvärld om kvinnornas kramp!
*
Med hänsyn till allt det moraliska struntprat som människor ägnar varandra är det hög tid att känna äckel. […] Låt oss överlåta detta struntprat och denna dåliga smak åt dem som inte har något bättre att göra än att släpa med sig det förgångna ännu ett stycke framåt i tiden och som själva aldrig tillhör samtiden – de många alltså, de allra flesta! Vi däremot vill bli de vi är – de nya, de unika, de ojämförliga, de som stiftar lagar för sig själva, de som skapar sig själva!
Friedrich Nietzsche Den glada vetenskapen
*
Pojken gråter. Han förstår inte varför flickan är så dum. Vad har han gjort? Han ville bara leka. Var hon tvungen att kasta grapefrukt på honom? Och varför är mamma på flickans sida?
En lek, just det. En lek. Det var allt det var. Mannen frågar varför hon måste vara så surmulen, men hon får ju inte förklara sig! Som att hon ens skulle kunna förklara sig. Det är klart att han inte ser det stora i hennes uppbrott. I mannens diskurs har hon varit ”otrogen”. Och där slutar diskussionen. Det är ett baksteg för honom. Det är därför han inte ser det. Det är ett litet steg för mannen, men det är ett stort steg för kvinnan!
Klart det är lättare att bara fnysa, lättare att bara se sig själv i allt och se att hon har varit otrogen, eller vad bråkar de om? Att hon har öppnat upp nya fronter; att hon var otrogen för kvinnan? Att hon visade för honom, ja för alla män, att hon vägrar vara undfallen i sitt patriarkala äktenskap och därför bröt mot normerna? Ser han det? Ser han att hon inte längre vill vara en hund som springer runt med ett koppel kring halsen? Nej, skitstöveln är för upptagen med sitt saltkaffe för att se bedriften i vad hon gjort. Han fattar inte att friheten inte är något man skänks, utan något man tar. Han ser inte förbi sin egoism. Efter tjugo års äktenskap är han fortfarande ett barn. Som att hon inte visste det redan. Hennes man är lika blind som idioten hon knullade. Vad som för henne var en politisk aktion trodde han var romantik. Alla män är likadana. Hon är besviken.
Men även mannen är besviken, för hörde han rätt? Hon var otrogen mot honom för ”jämlikheten”. Hur förljugen kan man bli? Du måste sluta gömma dig! säger han. Det är dig jag vill prata med. Ser du inte det? Jag vill se skillnad på oss. Förstår du inte? Jämlikheten betyder ingenting för mig längre. Jag ser vad den är nu. Den är ett tortyrredskap för ilskna händer. Den är en myt. Hela din ”kamp” är ett svepskäl. Men inte mer. Du har tagit ut din hämnd-mot-alla-män på mig för sista gången. Han försöker säga det. Men hennes öron är igentäppta av hennes mundiarré.
Det är inte lönt längre. Hon är oförmögen till förändring. Så åt helvete med henne! Han skiter i att hon är en kvinna. Vad hon har gjort är fel. Vad han har gjort är fel. Det var aldrig en lek. Hon glömde det viktigaste; att hon är en individ som har ansvar, och står till svars för sina handlingar. De har båda varit otrogna, och de har båda gjort fel. Han gjorde det för livsluften. Han ångrar det inte. Men det är inget han är stolt över. Kvinnan däremot tror sig vara hjälte. Men hon har inte nått en ny milstolpe i sin kamp för jämlikheten. Hon har gjort bort sig, och att hon inte ser det, gör henne inte till en hjälte. Det gör henne till en idiot.
Och plötsligt ser hon det själv, när man alltid ser det, när det är för sent. Hon ser vad hon gjort. Om mannen lämnar henne måste hon gå igenom tjugo år till för att komma dit hon är nu. Hur ska hon orka bygga upp ett nytt äktenskap? Luften går ut som efter en knytnäve i magen. Tankarna tjuter.
Du kan inte lämna mig! viskar sufflören.
Du behöver mig!
Du kommer aldrig klara dig utan mig!
Titta på mig!
Han hör henne, för hon vrålar inte längre. Luften är äntligen slut. Mannen spänner blicken i henne. Hon är naken. Avklädd från vetandet hon brukar använda som smink. Hennes ansikte är hennes. Hennes ögon är hennes. Han ser henne. Den nakna kvinnan under en avskriken yta. Hon är vacker. Det är så här han vill se henne. Äkta. Sårbar.
Kvinnan känner sig lika vissen som blommorna hon klippte av innan hon gick iväg till Gräddhyllan. Jaha, tänker hon, man gör samma sak med människor.
Mannen är tyst. Det finns inget mer att säga.
Vad finns det för spänning längre när man redan vet allt? säger regissören. Vad finns det att sträva efter? Om världen blir känd ut i hårspetsarna, vad finns det då för mening att berätta vår historia? Vad finns det då att upptäcka? Jag ser det nu. Vi var atomer. Men det är över. Min eld är släckt. Jag såg allt till slut. Nu ser jag – ingenting alls.
Deras konversation är slut. Den tjänar inget syfte längre. Hans ögon tar farväl av henne. Och sedan dör hon. Kvinnorösten dör bort i kafémyllret av röster.
Hon försöker att penetrera honom med sin blick innan hon går, men han är inte längre där, för dominant för att släppa in henne. Som han alltid var. Han dränkte henne. Hon försökte ta mer plats, men hans ego stod i vägen. Det finns ingen utveckling i ett stagnerat förhållande. Blodet vill inte sluta koka i henne. Samtidigt svalnar det en gång för alla.
Mannen tittar ner i sin kaffekopp och lämnar henne med blicken. Han har druckit upp. Han ser det nu; hur tom hon är, avklädd in på benen. Hennes tomma stol viskar: livsluft. En ny, vacker blomma har växt fram ur deras sista uppsättning. Ett saltkorn nerför kinden. Han ser det. Han var bara ett medel hon nyttjade för att slåss mot sig själv. Han vet vad han är tvungen att göra. Skoningslöst. Hårt. Efter tjugo års äktenskap rinner kvinnan av honom som en tår mot en stenvägg. Hon är en ointressant främling på ett gravtyst kafé. Krämfärgat. Enkelt. Åldersstiget.
Han ser ut genom fönstret.
*
It’s your thinking that counts. Clean out your minds! If you believe these things – no, that is not enough: if you live them – you are an anarchist. You can be one right now. You needn’t wait for a change in human nature, for the millennium, or for the permission of your family. Just be one!
Margaret C. Anderson
*
… repetitionen och meditationen och jag och jag upprepar: den meditativa repetitionen av snöflingor som fångar tillblivningsprocessen och inspirerar den meditative till att se hur lätt tankar vill flyga, att tankar flyger för varje ord är en snöboll som rycker med sig ett lavinutbrott av snöflingor, ja, en liksom snöboll nerför vintergatan 6 i ljusfart, så snabbt flyger tanken med vingar av snö, ja, av snöflingor, av snöflingor, tankevingar, boksidor efter boksidor efter en efter jag upprepar: en efter en efter en förstår vi, för vi förstår till och med en filosofisk avhandling bättre om vi inte äter upp den i sin helhet på en gång, utan bara plockar åt oss en detalj, från vilken vi sedan kommer fram till det hela, om vi har tur, sade Bernhard. Fragmenten bereder oss ju den största glädjen, liksom vi i livet också upplever den största glädjen när vi betraktar det som fragment …
*
… och hur fasansfullt är inte det hela och i grund och botten det avslutade fullkomliga för oss. Först när vi har lyckan att fragmentisera en helhet, något avslutat, ja, något fulländat, när vi tar oss för att läsa det så har vi en stor, ja, under vissa omständigheter en största njutning av det, sade Bernhard. Och tänk vad vi hade hunnit läsa i väntan på Godot på slätterna i bergen vid haven vid floderna strömmande vatten strömmande eld är luften densamma och sedan jorden nämligen luften och sedan jorden i den stora kölden det stora mörkret luften och jorden stenarnas hemvist i den stora kölden ack ack i Herrens år sexhundranånting luften jorden havet jorden stenarnas hemvist i de stora djupen den stora kölden till havs på land och i luften jag upprepar okänt varför trots tennisen kvarstår faktum men det ger sej med tiden jag upprepar ack ack vidare kort sagt fint sagt vidare …